”Den stora utmaningen är att få roboten att förstå vad människan vill”

1. Svenska språket.
2. Att vissa repetitiva och mekaniska arbetsuppgifter gärna får utföras av robotar.

”Min mamma tycker att det är avslappnande att städa medan jag mer tänker på vad jag kunde ha gjort istället. Som att gå ut i parken eller att prata med mina barn. Många är stressade i dag och om den tekniska utvecklingen hjälper oss att få tid över till annat är det väl fantastiskt”, säger Danica Kragić Jensfelt – som om hon höll ett försvarstal för den baktalade roboten.
Danica Kragić Jensfelt är professor i datologi på Kungliga tekniska högskolan, KTH, och leder en grupp om 40 forskare som bland annat ägnar sig åt robotik, läran om robotar och vetenskapen om mekaniska automatiserade anordningar.

Nya jobb uppstår

Enligt olika skräckscenarion ska roboten först slå sönder arbetsmarknaden som vi känner den och därefter – om man lyssnar till fysikern Stephen Hawkings tankar om artificiell intelligens – ta makten över människan och utrota planeten.
Danica Kragić Jensfelt är inte särskilt orolig över något av dessa scenarier.
”Varifrån skulle artificiell intelligens få sin drivkraft att utrota mänskligheten”, undrar hon och tillägger:
”Men robotar kommer säkert att ta över många av våra jobb. Men nya jobb kommer att uppstå och dessutom måste vi se fördelarna med att slippa uträtta farliga och monotona arbetsuppgifter.”
Några dagar innan vår intervju promenerade Danica Kragić Jensfelt genom Humlegården i centrala Stockholm.
”Där såg jag en kille som dammsög löv. Han hade hörselskydd och hela hans kropp vibrerade. Ingen kan påstå att han njöt av sitt jobb eller att det var utvecklande. Jag skulle gärna se mer robotar utomhus”, säger hon.

Långsam utveckling

Första gången hon mötte en robot som såg ut och rörde sig som en människa var i Japan för 20 år sedan. Hon ville bara rusa fram och krama den.
I synen på robotar finns en viss kulturell skillnad mellan Asien å ena sidan och å andra sidan Europa och USA.
”I Japan och Asien är det okej att lägga pengar på en robot som bara rör sig och är rolig, medan vi i Europa och USA betalar för funktion”, konstaterar hon.
Om man ser till utvecklingen av robotar som utför vardagliga, hushållsnära tjänster har utvecklingen hittills gått ganska långsamt.
Robotdammsugare eller robotgräsklippare i all ära, men vi väntar fortfarande på roboten som kan städa barnens rum eller bädda en säng när man ber den.
Den stora utmaningen är att få roboten att förstå vad människan vill att den ska göra och hur.
”Vi jobbar mycket med olika inlärningsmetoder och hur vi ska använda dem för att robotar ska kunna interagera med olika objekt. Vi måste utveckla nya tekniker för att roboten ska kunna utföra mer komplexa aktiviteter eftersom de robotar som byggs i dag inte är lika flexibla som människans kropp”, säger Danica Kragić Jensfelt.

Även enkla uppgifter är svåra

För några år sedan ledde hon ett forskningsprojekt på KTH där två robotar skulle lära sig att samarbeta och kommunicera utan att det blev missförstånd. Målet var att robotarna skulle steka pannkakor.
”Jo, vi lyckades få roboten att vända pannkakan, men projektet visade också hur svårt det är att få alla sensorer och beslutssystem integrerade för att utföra en mänsklig uppgift som vi tycker är ganska enkel”, säger hon.
En annan utmaning med robotar som vänder sig till privatkonsumenter är, än så länge, priset.
”Så småningom måste man våga introducera de här robotarna för vanliga människor för att få upp volymen och få ner priset. Du kan inte köpa en robot som hjälper dig i köket och betala vad två bilar kostar”, säger Danica Kragić Jensfelt.
Hennes forskning har stort fokus på händer. Något vi sällan tänker på är hur många variationer det finns på hur vi använder våra händer.
”Hur vi gör när vi ska plocka upp ett objekt beror på vad vi ska göra med objektet efteråt. Jag försöker lära roboten att studera sin omgivning, tolka bilder och hitta objekt”, säger hon.
Om det låter som om utvecklingen av robotar går långsamt är det en sanning med modifikation.

En tyst robotrevolution

ABB:s första samarbetande robot, Yumi, är lätt (38 kilo) och kan jobba sida vid sida med människor utan säkerhetsstaket. Armarna är vadderade och det ska inte gå att klämma sig när roboten vrider och vänder på armarna.
Om man också inkluderar de robotar som inte ser ut som människor och som används inom industrin kan man snarast tala om en tyst robotrevolution.
När det gäller okomplicerade och mekaniska moment överträffar roboten redan människan eftersom den inte kräver fikapaus och fem veckors semester.
Robotar har tagit stora kliv framåt på arbetsmarknaden. I Köpenhamns tunnelbana finns inga förare. I Schweiz finns förarlösa bussar. Utvecklingen av självkörande bilar pågår för fullt.
”Men så fort det krävs kreativitet och interaktion har roboten fortfarande mycket att lära av oss”, säger Danica Kragić Jensfelt.
En annan tröskel att ta sig över, menar hon, är regelverk och politiska beslut.
”För att ta nästa steg inom robotutveckling handlar det många gånger inte om teknologi, utan om att beslutsfattare måste ta vissa beslut om hur den nya tekniken ska integreras och användas tillsammans med befintlig infrastruktur”, säger hon.
Ett exempel på den här integrationen är när taxitjänsten Uber köpte bilar från Volvo och Ford för att använda som självkörande taxibilar i Pittsburgh. Redan i september i år syntes de första bilarna på gatorna i den amerikanska staden.
Men det är knappast överallt som politikerna tillåter självkörande taxibilar.
”Många aktörer är inblandade eftersom det här påverkar samhället på så många plan. Om den stora robotrevolutionen dröjer beror det nog i första hand inte på tekniken”, säger Danica Kragić Jensfelt.
Text: Markus Wilhelmsson Foto: Samuel Unéus